Vilket förhållande råder mellan bibelforskarens analys av Bibeln jämfört med troende kristnas bibelläsning och studium? Erfarenheten visar att det inte sällan råder en konflikt då ”bibelkritik” underminerar tron. Vad är det då för mening för troende kristna att ägna sig åt bibelforskning över huvud taget? Och hur förhåller sig bibeltro till akademisk bibelvetenskap?
Robert W. Yarbrough, professor i Nya testamentet vid Covenant Theological Seminary i St Louis, Missouri USA, hävdar i boken ”Clash of Visions – Populism and Elitism in New Testament Theology” att konflikten inte handlar om vetenskap i sig, utan om metod. Att också attityden spelar stor roll.
Vetenskapligt arbete med Bibeln ser Yarbrough som berättigat. Studiet av Bibeln i sitt historiska sammanhang med språkliga, historiska och socialvetenskapliga metoder är en tillgång. Problemet är att den metod som ofta etablerat sig i akademiska institutioner – den historisk-kritiska metoden – har en inbyggd felaktig förutsättning, nämligen den att vetenskap exkluderar Gud.
Logiken är enkel. Om mirakler (av vetenskapliga skäl) inte kan ske, har inte heller Jesus utfört några mirakler. Självfallet har han då inte heller uppstått från de döda ”på riktigt”. Att Jesus skulle ha uppstått från de döda är uteslutet i den historisk-kritiska metoden eftersom den förutsätter att övernaturliga händelser inte äger rum.
Det är detta som är själva konfliktpunkten: Kristen tro vilar på Bibelns vittnesbörd om att Gud gör under. Kristna erfarenheten är mötet med undrens Gud och om Gud som undergörare utesluts, återstår endast en annan slags kristen tro än den som Nya testamentet beskriver.
Yarbrough påpekar att definitionen av vetenskap som ateism, ur historisk synvinkel är ett ganska ungt fenomen. Den kan härledas till upplysningstiden på 1700-talet. Denna nya vetenskapssyn som då växer fram separeras ganska snart från den kristna församlingen. Vetenskap och tro separerades.
Med ”populism” menar Yarbrough kyrkans syn på Bibeln som Guds ord, där Gud förutsätts och mirakler ses som en del av verkligheten. Detta är metoden före 1700-talets upplysningstid. Yarbrough pekar på att den nya ateistiska utgångspunkten slår igenom i och med modernismen som också tar över inom kyrkan. Historisk-kritisk metod blir med tiden den normerande metoden även för bibelforskare som är bekännande kristna. Denna akademiska bibelvetenskap kallar Yarbrough ”elitistisk” eftersom den inte speglar den troendes attityd till Skriften. Den präglas snarare av att experter söker mejsla fram ett innehåll som filtrerats genom förutsättningen att Gud inte kan ge sig tillkänna övernaturligt i historien.
Attityden till Bibeln, som den historisk-kritiska metoden baseras på, står i bjärt kontrast till den vanlige bibelläsarens erfarenhet. Yarbrough hänvisar till kyrkans långa erfarenhet av bibelbruk. Han är också medveten om den karismatiska väckelsens snabba tillväxt i vår tid. Den kännetecknas av förtroende för Bibeln som Guds ord och att Bibelns Gud är verksam idag. Detta är motbjudande för elitismen påpekar Yarbrough. Bokstavstroende beskrivs inte sällan föraktfullt av elitens bibelforskare som naiva.
Yarbrough påpekar att elitisterna med rätta reagerar mot konfessionellt styrda tolkningar. Samtidigt råder attityden att ”vetenskapen” är normerande eftersom den ”vet bättre”. Han exemplifierar detta med ett exempel hämtat från svenska förhållanden.
I den bibelvetenskapliga skriften Svensk Exegetisk Årsbok (SEÅ) ägnades årgång 2017 åt en diskussion mellan professor James Kelhoffer (Nya testamentets exegetik, Uppsala universitet) och professor Anders Gerdmar (docent i Nya testamentets exegetik, Uppsala universitet samt professor vid South Eastern University, Florida, USA). Den diskussionen analyseras och kommenteras av Yarbrough. Sakfrågan gällde bland annat om man kan ta Bibelns uppgifter på allvar. Har Paulus skrivit Efesierbrevet så som brevet hävdar? Gerdmar hävdade att man historiskt kan försvara att Paulus personligen står bakom Efesierbrevet. Det håller för en vetenskaplig prövning.
Kelhoffer å sin sida bryr sig inte om Gerdmars vetenskapliga argument i sakfrågan gällande Paulus författarskap. Istället hävdar han att Gerdmar bör vika sig för en rådande forskaropinion som ofta ifrågasätter Paulus som författare till Efesierbrevet.
Yarbrough ser detta som uttryck för en elitistisk hållning. ”Forskningen” blir en auktoritet som inte kan prövas och som står över text och argumentation. Akademiska experter menar sig veta hur troende läsare bör förhålla sig. Den attityden vänder sig Yarbrough med rätta emot. Bibelforskning har ett berättigande när den diskuterar sakfrågor, men inte när den dogmatiskt ställer sig över tron på Bibelns Gud som förmedlat ordet. Ytterst sett blir det en fråga om vetenskapssyn. Det kan rimligen inte betraktas som ovetenskapligt att läsa Bibeln utifrån Bibelns egna anspråk och förutsättningar!
Yarbrough noterar att den ”elitistiska kristenheten” är påtagligt tynande till numerären. Detta i kontrast till den kraftiga tillväxten av pingst-karismatiker som idag uppgår till över en halv miljard bekännare. Där frodas andlig erfarenhet, tro på miraklernas Gud och tilltro till Bibeln.
Yarbroughs bok är inte lättläst. Men analytisk och upplysande!
Göran Lennartsson, teologie doktor i Nya testamentets exegetik och lärare vid STH
Robert W. Yarbrough är evangelikal bibelforskare och nytestamentlig exeget. Han är utbildad på Wheaton College och disputerad i Aberdeen, Skottland. Robert är tidigare professor vid Trinity College i USA. Han har skrivit flera vetenskapliga böcker.
Clash of Visions – Populism and Elitism in New Testament Theology. Glasgow: Mentor, 2019.