Detta är en längre version av Docent Carl-Erik Sahlbergs
undervisning i oktobernumret av Scriptura.
Det vore ju förmätet, kanske t.o.m. hädelse, att säga att den helige Ande inte kan vara verksam i teologisk forskning. Den första kyrkohistorien, Apostlagärningarna, författad av en utbildad läkare Lukas, beskriver ju tydligt och frankt, att den helige Ande:
- ger kraft (1:8)
- ger mirakel (3:8, 5:16,9:40, 14:10, 28:8)
- skickliggör diakoner i deras tjänst (6:3),
- ja t.o.m. talar. (Apg.13:2)
Och den helige Ande var verksam i kristenlivets alla dimensioner – diakoni, evangelisation, mission, bibelstudier, föreläsningar (19:9-10). Så att påstå att den helige Ande kan vara verksam på livets alla områden utom i forskningsarbetet, det vore inte särskilt logiskt.
Sen behöver ju den helige Ande tränga igenom allt det som är jag. Den helige Ande behöver tränga igenom kroppen. En trött hjärna i en trött kropp kan ju förstås inte lyssna in den helige Ande lika effektivt som en utvilad hjärna i en utvilad kropp. Sen behöver den helige Ande tränga igenom mitt själsliv – mina tidigare erfarenheter och känslor. Har jag t.ex., upplevt att jag behandlats illa i ett pingstkarismatiskt sammanhang, så kan det ju vara svårare att ha tilltro till att den helige Ande också kan hjälpa mig när jag studerar och forskar.
Mitt känsloliv en viss dag, när jag kanske upplevt något omskakande, kan ju också förstås försvåra för mig att kunna lyssna in den helige Andes bistånd och hjälp i den forskaruppgift jag står inför. Så även den forskare som vill vara öppen för och ledd av den helige Ande också i sin forskningsuppgift kan förstås göra misstag, skriva fel årtal, ange fel namn o.s.v.
Jag brukar småle lite för mig själv när jag läser 1 Kor. 1:14-16. Där tackar Paulus Gud i vers 14, att han ”inte har döpt någon av er utom Chrispus och Gaius”. Och så fortsätter han men så kommer han på – ”Jo, Stefanas familj har jag också döpt”. (vers 16) Jag vill förstå det så, att i vers 14 skrev Paulus ”av bara sig själv” men när han fortsatte började den helige Ande tala till honom: ”Men Paulus, du glömde ju att du hade döpt också Stefanas familj!”. Och så rättar Paulus till den felaktiga sakuppgiften i vers. 14.
Jag kan dock bara inte förstå, varför han inte bara skrapade bort den felaktiga uppgiften och började om utan lät den stå kvar. Kanske är förklaringen att Paulus dikterade, hans sekreteraren skrev ner och så kom Paulus på, att han visst också döpt Stefanas, men då bara skrev sekreteraren ner denna diktamen utan att ”sudda bort” minnesfelet.
Jag vill dela tre egna erfarenheter från forskar- och skrivarvärlden, där jag haft nytta av att också ha ett öra mot himlen, en öppenhet för den helige Ande, när jag forskar.
Den första erfarenheten är från tidigt 1970-tal, när jag kom ned till Uppsala för att skriva en kyrkohistorisk doktorsavhandling om tidningen Dagen. Då måste jag läsa in mig mycket på pingströrelsen, som jag då inte hade 100 % koll på. I samma veva var jag som präst öppen för mer av den helige Andes kraft i mitt liv och tjänst. En kvinna bad för mig och jag fick – tack och lov – del av det. Jag menar att den erfarenheten sen hjälpte mig mycket att förstå pingströrelsen inifrån. Pingstvännerna talade ju om pingsten, kraften och erfarenheten. Om jag själv inte haft denna erfarenhet av av den helige Ande, tror jag inte att jag skulle ha förstått pingströrelsen och dess folk, som jag nu tror att jag kunde göra. Jag förstod mera vad och hur de tänkte, jag förstod att det var den helige Ande som ofta låg bakom det driv som t.ex. Lewi Pethrus hade i de olika verksamheter som han initierade och tog tag i.
En andra erfarenhet härrör från en annan avhandling, den mer missionshistoriskt inriktade prästmötesavhandlingen för Härnösands stift, ”Budskapets Väg”. (Verbum 1988). Det var ett uppdrag jag hade fått av min stiftsbiskop Bertil Werkström och det var ett arbete jag fullbordade under mina fem år som seminarielärare i Tanzania på 1980-talet.
Jag undersökte de fem stora expansionsperioderna i kyrkans historia för att hämta lärdom för vår evangelisation idag – urkyrkan, kelterma, jesuiterna, pietisterna och växande kyrkor idag. Var och en som sysslat med missions- och kyrkohistoria vet att det är en uppsjö av fakta som man rör sig med – årtal, namn, platser, boktitlar o.s.v. Och att enbart ”spotta ut dem” i en rad fakta känns torrt, tråkigt – ja, andefattigt.
Jag befann mig i den fasen – hade inga linjer. Så plötsligt – en solig eftermiddag så ligger linjerna där. Jag såg nio faktorer som alltid funnits med när kyrkan växt genom två tusen år. Jag tyckte mig i min hand få nio nycklar för församlingstillväxt. Jag tyckte mig få – inte skapa själv. Jag hade i och för siig gjort grovjobet innan, men mönstret, linjerna fick jag. Var det månne ett verk av den helige Ande?
Den här prästmötesavhandlingen presenterades inför prästmötet i Härnösand i september 1988. Tre opponenter var enligt kutym utsedda – två var välvilliga, den tredje oerhört kritisk. Jag kände mig förvirrad inför kritiken och en del av dem som tidigare berömt min avhandling blev tysta. En tjänsteman från förlaget Verbum kom hem med en påse med böcker, som inte blivit sålda, som ingen alltså ville köpa.
Sen började arbetet i S:ta Clara med de nio punkterna som grund att växa, bli känt och av inte så få bli beundrat. En tom kyrka blev full av människor och fick vara redskap för många återupprättade liv ur hemlöshet, drogmissbruk, prostitution m.m. Då uppstod min prästmötesavhandling igen! Förlaget Cordia gav ut den under nytt namn ”Längtan efter liv” och jag själv fick ge ut den under namnet ”Den växande kyrkan” och sålde i sex upplagor. De nio nycklarna finns nu presenterade i boken ”Miraklet S:ta Clara” (Semnos 2015) och har gått ut i nya upplagor och översatts till finska och nu på gång till engelska. De nio faktorerna för församlingstillväxt finns på Power Point-prtogram i Japan och har undervisats för pastorer i Finland, Ryssland, Argentina, Kenya och Tanzania.
Varför nämner jag det här? Jo, kan det vara så att det fanns något från himlen, Guds Ande, över de här nio nycklarna? Jag upplevde ju att jag fick dem – skapade dem inte. Och motståndet som kom, som var så hätskt, ja ondskefullt – kunde det ha något att göra med att någon potentat ville hindra att det här budskapet fördes fram?
Jag har slutligen ett tredje och sista exempel just på den här frågeställningen. Jag sitter på en semester med fru och yngsta dotter på en balkong i Portugal och får tankar kring bön, som jag plitar ner. Det var också tankar som jag upplevde att jag bara fick – även om jag ju säkert läst tjogtals av böcker om bön och hade en grund. De här tankarna om bön blir sedan boken ”Effektiv bön”. Även den fick kritik av några när den kom ut. Någon kallade den ”elitistisk”, en prästman kallade den ”mekanisk”.
Man får naturligtvis ta åt sig sån kritik och undersöka om det fanns något i den kritiken, om jag kunde formulerat mig på annat sätt o.s.v. Men i efterhand kan jag inte blunda för den goda frukten av den här boken. Folk mailar mig och berättar om bönesvar efter att ha läst och praktiserat den. Om det så också bara vore en som skrev och tackade, så skulle jag veta att jag gjorde rätt som gav ut den – men nu är det inte bara en utan ganska många. Det är den bok som sålt mest hittills av mina böcker (12 upplagor), Den är översatt till finska, ryska, danska, engelska, swahili och spanska.
Men viktigast är den enskilda människan som fått hjälp – t.ex. kyrkvärden i en stockholmsförsamling, som en dag stod utanför mitt kontor och sa: ”Jag har varit sjuk i sju år men så har jag läst den här boken och hört förkunnelsen här i kyrkan, och…nu är jag frisk!” Och så rann glädjetårar ner för hennes kinder. Kanske var de inledande kritiska rösterna, fast de säkert inte ville det, redskap för samme potentat som ville hindra ett gott och läkande budskap skulle ges lidande människor.
Den helige Ande är suverän. Den helige Ande tar sig in i och genom allt – så småningom. Den helige Ande är seg och uthållig. Vill hjälpa – kan hjälpa. Även forskaren med alla hans eller hennes mänskliga begränsningar, känslor och svagheter.
